Slimlife

Det var länge sen jag skrev men jag lever faktiskt. Sitter & deppar lite på rummet med en konstig, ensam och jobbig känsla i magen. Jag är inteden som bär inne med känslorna.. Jag gråter när jag är ledsen, skrattar när jag är glad och klagar då något är fel. Ofta känner jag att ingen förstår mig och tar mig på allvar och kanske är det därför, för att jag "missbrukar" känslorna om man nu kan göra det(man borde inte kunna det). Om jag istället aldrig klagade ( alltså låtsades mera) skulle då folk kanske åtminstonde reagera då jag grät.  Faktum är att jag gråter ganska ofta, vet inte varför men för mig är det ganska renande men kanske borde jag hålla gråten för mig själv..
Sen läste jag vad Ana life hade skrivit om att det vackraste som finns är då människor visar sig svaga. Det är otroligt sant men är det inte ännu vackrare då de starka visar sig svaga? De "perfekta" människorna man trodde var bekymmerslösa? Det tycker jag..
Vad jag försöker säga är att jag nog borde hålla tillbaka känslorna lite, eller iaf de ledsna så att de får mer effekt, mer verkan och blir mer vackra då jag visar dem..
Frågan är hur bra jag skulle må av det?