Slimlife

Mår riktigt dåligt.
Helgen var en katastrof i matväg. Förstår inte vad jag håller på med.

Idag år jag inget mer än en banan på hela dagen. Sen kom jag hem och åt middag. Middag! Jag är så jävla tjock och fet och äcklig. fan

07:00: Kaffe
13:00: 2 morötter
16:00: Liten skål gröt
22:00: Lite kött

Dagen har gått bra tycker jag. Var tvungen att äta lite kvällsmat för att inte svälta ihjäl, men är trots det inte propp mätt. Skönt!

Så lite tid kvar nu, tills man går där på stranden. Upp till dig om det ska bli en ren njuting eller ångest. Jag kämpar på och det går bra!

 

Älskar hennes arm!

Imorgon levereras min vikt...

08:00: Kaffe
13:00: Nötter, liten skål med mjölk & flingor
18:00: Kaffe

Bra dag!

08:00: Kaffe
17:00: Knäcke, mandarin och russin
19:00: Kaffe
21:00: Kyckling och sallad. 2 kakor

Höll på att falla ihop fram tills klockan 17 idag. Den sista måltiden var totalt jävla onödig, men jag var bortbjuden, så hade inget val. Jag kanske är konstig, men känner mig alltid så sjukt oartig när jag inte äter mat som folk verkligen ansträngt sig för att laga. Eller jag känner mig inte oarting men larvig. Det känns som folk ser igenom mig...

Även om jag inte är så nöjd med dagen så går det iaf i rätt riktning. Imorgon blir det träning!

1 Banan
2 koppar kaffe
(dock ingen träning)

Mår så bra just nu!
Till alla er deprimerade där ute: Börja banta!
Godnatt

Jag är på en fest som inte vill ha mig. Ett mingel i finare kretsar. Så att ni ska förstå: männen bär näsdukar i bröstfickan på kavajen. Människor står i små grupper och pratar med ett glas champagne i handen. Vitklädda, knäpptysta servitriser fladdrar förbi med snittar och servetter. Jag känner ingen egentligen. Olusten över att vara här känns ända ner i mina lår. Jag känner mig obekväm på det här minglet, men det här minglet har gjort sig bekväm i mig. Festen pågår omkring mig, men den lägger inte direkt märke till mig. Om jag försvann nu skulle ingen fråga vart jag tog vägen.

Och jag har ju alla chanser att smita. Jag står vid dörren, har just kommit hit, jag kan vända och springa hem. Men jag går in. Jag vandrar runt som om jag hade ett viktigt ärende hos någon person längst in i lokalen. Så kommer jag längst in i lokalen, vänder och börjar om med min lilla teater. Jag tänker på hur jag går, hur det ser ut när jag går. Och när man väl hamnat i det läget, att man TÄNKER på hur man går, så blir det omöjligt att gå normalt. Det är som när man tänker på sin egen andning, eller hur, omedelbart blir den oregelbunden. Jag går därför som en ko. Jag stolpar fram, ställer mig klumpigt i baren. Blickar ut, försöker se ut som en skön betraktare, som den “stupränna för intryck” som Tranströmer talade om. En ytligt bekant kommer fram till mig. På något sätt förstår jag genast att han känner medlidande. Jag är det sorgliga lilla helvetet som står utan vänner i baren. Han har väl sett mig på håll, bestämt sig för att göra en god gärning. Vi hälsar och jag tar ett initiativ.

“Hur är läget”, frågar jag.
“Tack, bra. Hur är det själv”, svarar han.
“Bra”, säger jag och fortsätter: “Och du då?”

Det är som ett spjut av is går genom hela mitt system – vilken idioti, han har redan sagt hur han mår. Min iver att hålla ett samtal flytande har låst mig, jag lyssnar knappt på vad han säger. Vi står tysta under explosionen av en sekund. Det blir förvirrat, språkförbistrat. Sedan tar vi fart. Vi kallpratar, en intensiv fäktningsmatch i rena floskler och dumheter. Han gör sig redo att gå efter en stund, jag ser det på hans flackande blick. Tro inte att jag tycker att det är synd. Tvärtom! Jag vill inte att han ska stå här och prata tomt och dumt med mig bara för att han känner medlidande. Jag vill inte att någon ska förbarma sig över mig! Han sveper champagnen och säger att han ska gå bort till champagnebordet för lite påfyllning och jag säger “absolut” och tror sedan att dramat är över.  Men olyckan är framme. Precis när han ska gå tassar en servitris fram från höger. Hon har en flaska i handen. “Mer champagne?” Han döljer sin förtvivlan illa när han låter glaset fyllas på. Och så står vi åter där tysta. Vi kommer inte undan. Vi måste helt enkelt prata vidare. Vi är så grunda att vi skäms inför varandra. Och när vi står där och bollar dessa banaliteter mellan varandra så står meningslösheten i att leva så fullständigt klar för mig. Ångesten gäller inte bara den här kvällen eller den här mannen eller den här kniviga stunden - den gäller hela existensen.

När jag var nio år spelade jag pingis i Spårvägen. De delade in oss i grupper efter kvalitet. Jag spelade i grupp 2 – och ville så gärna spela i grupp 1. Så jag kämpade. Tränade extra på kvällar och helger. Så en dag kom telefonsamtalet. Infinn dig där och där, då och då – du ska spela turnering med grupp 1. Jag minns när jag kom in i den stora hallen. Massor av folk på läktarna, föräldrar som skrek, stränga domare som vände på siffertavlorna och gnisselljudet av skor mot inomhusgolv. Avgörande matcher vid varje bord, svettiga pojkar som kämpade för varje poäng. Jag kände mig så liten där jag stod. Jag minns att jag darrade i hela kroppen. Det var som om hela livet skulle avgöras just här. Jag tvekade länge. Sen vände jag och sprang hem.

Jag var inte gjort för grupp 1. Jag var gjord för grupp 2.
Och detsamma gäller i vuxen ålder.
Jag skulle ha följt pojkinstinkten och vänt i dörren.


Detta är från Alex Schulmans blogg, men är som taget från mitt eget huvud. Han sätter ord på en känsla jag så många gånger gripits av men aldrig skulle kunna sätta ord på. Älskar texten, du är ett geni Alex.

Imorgon(måndag) är det exakt 53 dagar kvar. 53 dagar kvar till sommarlov. 53 dagar kvar till perfektion.
Det är nu det gäller, nu resan börjar. Kommer hålla er uppdaterade dag för dag om hur det går med träning och kost.
Welcome into my life, Ana<3

Dagens intag består hittills av ett halvt äppe och 1 dl soppa. Nu är jag uttråkad och bara sekunden från att tappa kontrollen. Tänker sommar. Tänker strand. Nej ingen mer mat för min del!

Jag vet att jag sviker både mig själv & er nu men jag tänker inte skriva dagens intag idag trots att jag lovade. Det är för Groteskt. Vidrigt.

07.00: Kaffe
11:00 Kaffe
12.00: Omelett med ost och tomar (!)
12:00: Massa äckliga kakor!
19:00: Mixad Sallad
20:00: Kakor och te(!)

Som ni ser går dieten rakt åt helvete och jag vet inte varför jag gör såhär mot mig själv. Gråter när jag ser min kropp i spegeln. Ändå äter jag. Imorgon är en ny dag & om allting går som planerat är jag frisk då och kommer ha ett fullspäckar schema, dvs ingen tid för mat.

Från och med nu ska jag leverera matdagbok varje dag fram tills sommaren & 47 kg. Det ska nog stoppa mig från frosserier. Att erkänna dagens var en plåga...

Älskar färgen gul! Extra snyggt är det på sommaren då man är brun. Funtar därför på denna från Asos..

När jag ser tillbaka i bloggen så känns det ibland inte som om jag har skrivit dessa inlägg. Det ligger verkligen en dyster känsla över hela bloggen och så dyster är jag faktiskt inte. För att ni ska få bättre eller iaf lite förståelse för hurdan jag är så ska jag försöka mig på att berätta lite. Såklart forfarande som anonym.

Jag är nog egentligen väldigt speciell eller iaf väldigt mycket djupare än andra människor, men har av erfarenhet lärt mig att inte visa det djupet bland människor. Det går aldrig hem.

I hela mitt liv har jag haft många vänner, alltid vetat vad jag vill och vem jag är.
Jag har nog aldrig haft dåligt självförtroende även om det självklart finns saker man velat förändra.
Framförallt är jag perfektionist, trots att jag är nöjd räcker inte det. Jag vill vara bäst & snyggast. Därför bantar jag.

vad kan man mer säga..
.
Jag är smart
Jag är social
Jag är envis
Jag har pojkvän(relevant?)

haha känns så sjukt att nämna sådana här saker men jag kände verkligen att det behövdes här i bloggen så ni inte går runt och tror att jag är en riktig looser.

Jag vet inte när ätstörningen kom in i mitt liv.
Var aldrig riktigt smal som liten, utan ganske mullig tills i kanske 12 års åldern. Då Började jag idrotta och samtidigt tänka på vad jag åt vilket resulterade i viktnedgång. Det var nog min smalaste period, ävn om jag inte minns vad jag vägde.

Sen dess har fixeringen fortsatt. Förra hösten var väll värst då jag vägde 48 till mina 168.
Som mest tror jag att jag legat på 56 och målvikten är runt 47 till sommarn!

Ni tror antagligen att jag är dum i huvudet efter detta inlägg men aja..

Sitter inne när solen skiner ute och är jätte deprimerad..
Allting började med en fjantgrej i skolan som senare resluterade i total deprision och ångest atack.
Tror faktiskt att jag lider av deprision..eller nej. Men finns det någon sjukdom som medför plötsliga deprisions atacker? Isåfall har jag den! Helt plötsligt rasar världen och inget kan få mig att känna mening med livet.

Just nu undrar jag varför jag slösar bort mitt liv på att göra saker jag hatar. Varför jag slösar bort mitt liv i en skola jag avskyr. Jag avskyr varenda person i skolan och vantrivs varje dag. När jag tänker på det blir jag deprimerad.

Jag undrar vad det ska bli av mig. Överskattar jag mig själv? har jag för höga förväntningar på livet? Blir det lixom inte mer än så här? Blir JAG inte mer än såhär? ÅNGEST!

Jag tror det är här någonstans ätstörningen kommer in, man vill på något sätt vara bäst på någonting. Bäst på att vara smal :) För att prata lite om just det kan jag ju meddela att jag de senaste månaderna gått upp ca  5 kg. Hatar mig själv för det. 2 månader kvar till sommaren. Det betyder satsning inom 2 områden. Skola & Kropp vilket inte är en bra kombination.

Jag är glad att jag kom att tänka på dig igen min lilla bloggis..Tror du räddat mig från den här attacken..
Kanske blir det en kort promenad och sen lite plugg trots allt.
Garanterar att jag återkommer<3